Annas blogg

Hmm, man hinner inte med mycket när det finns en liten bebis i huset. Det har tagit mig hela dagen att städa vår lilla lägenhet och då har jag inte ens tagit "lilla rummet" eftersom det är så stökigt. Målarsaker, en sängstomme, kattbur och en massa annat som står här och skräpar. Vi hoppas på att de snart kommer och fixar till våra rum. Planen är att min man ska måla om vardagsrummet i veckan. Vi får väl se hur det går. Som sagt vi får inte så mycket gjort. Fokus är på Axel.
Igår var vi hos svärmor och svärfar och åt middag. Skönt att komma ut och bli omhändertagen, umgås med familjen och bara vara. Svärfar är en duktig hanverkare, jag fick ett super fint smycke av honom, tillverkat av svartek och silver. Jag gillar den robusta designen.

Allt annat suddas ut. Man är här och nu. Sitter med ett fånleende på läpparna och betraktar en sovande bebis. Springer uppe halva nätterna, amma, byta blöja, sova fem minuter sen amma, byta blöja osv. Att komma iväg är svårt men vi har lyckas med att ta oss inte till stan och Eurostop för minde inköp till Axel. Det är otroligt skönt att ha Christian hemma nu, det är tryggt. Jag och Axel har promenerat en sväng idag. Hormonerna gör att jag svettas värre än om jag befann mig i klimakteriet. Idag ska vi för första gången ta emot besök. Ska bli härligt. Träffa Alice ska bli också bli härligt, jag har bara sett henne en gång.

När jag skrev inlägget i onsdags kunde jag inte ana vad som skulle ske följande dag. Vi fick vårt första barn i torsdags 9.40. Värkarna satte igång runt elva tiden på kvällen. Jag kämpade hemma fram till 4.00 i tron att det hela bara var förvärkar. Jag tog panodil och badade. När vi väl skulle åka till sjukhuset kunde jag knappt gå, men ni som känner mig vet att jag är otroligt envis så när C tyckte jag skulle åka rullstol, fnös jag bara. Christian hade nog helst kört rally in men jag skällde på honom. Förlossningen var en mäktig och smärtsam upplevelse precis som jag hade misstänkt. Just hur smärtsam varken kan eller vill jag beskriva. Jag kan säga så här efter jag blivit lite snurrig på lustgas frågade jag personalen om jag skulle dö nu. Proffsiga som de är svarade de lungt nej då, följdfrågan blev: Är ni säkra? Tur att jag hade Christian som var ett stort stöd hela vägen fram.

 Att det var en kille var inte konstigt det hade vi misstänkt hela tiden. Så tre veckor förtidigt kom han 3280g och 50 cm lång så han är inte liten. Barnmorskan hade skrivit följande i journalen: Föder kraftfullt en fin och pigg gosse v 36+4.  Axel är så otroligt fullkomlig, det vackraste jag vilat ögonen på och han är vår, helt otroligt. Tänk att jag och en av mina bästa vänner gått igenom en varsin förlossning på en och samma vecka. Jag ringde och chockade Cristofer och Kristine med att säga att vi blivit grannar på sjukhuset. Det roliga var att om de inte skulle åkt hem i torsdags hade vi tom delat rum. Oddsen för det mina vänner?

Mitt i veckan. Dagen har varit full av olika aktiviteter. Började med jobb sen stressa iväg till sjukhuset för att kolla bebisens njure. När jag ska parkera ville inte bomhelvetet till parkeringen gå upp. Jag känner hur svetten bryter fram när kön bakom mig växer och jag kommer inte fram och inte tillbaka. Jag gick till och med ur bilen och viftade (som om det skulle hjälpa) Tillslut hajjar de efter mig att de kanske är läge att flytta på sig. Jag backar och försöker en sista gång då går bomhelvete upp. Ställer bilen och ska betala. Vad händer då jo det krånglar också Svettas ännu mer. Kommer precis i tid. Läkaren var så klart försenad hela 30 minuter. Ja ja jag fick sitta en stund och pusta ut. Lille bebisen har ännu vatten i sin njuren men det är inte farligt säger experterna så jag lyssnar på dem.

Tillbaka till jobbet. jobba lite till. Efter det var jag på ansiktbehandling skönt som fasen men mindre skönt när jag skulle ta mig upp. Ryggen är inte i form på lilla mig. Marre fick "putta på".  Nu har jag just varit och fikat med Fru Krantz och fröken Andersson mysigt att träffas och dricka kaffe och bara umgås i höstrusket.

Korven har haft sitt eget lilla roliga idag.

Underbart väder vi haft idag. Jag gillar hösten när den är så här. Efter jobbet idag har jag och Kickan varit och simmat. Nästan 50 minuter inte illa för två höggravida damer (tycker jag själv). Doktorn sa till mig att det är bra att motionera med tanke på foglossningarna. Simma känns bra. När jag kom hem åt jag lunch efter det promenerade jag ner till havet, vi bor riktigt nära nu, underbart.

Under promenade funderade på följande, (Såg på Oprah Winfrey när jag åt var filosofiskt idag) varför ska man häng upp sig på de små sakerna i livet istället för att se det stora. Små saker kan helt enkelt ta för mycket tid och energi. Spara inte på orden utan säg dem till nära och kära, tillfället kanske inte kommer tillbaka. Sluta sträva efter morgondagen lev här och nu... Som kloka Sophie brukar skriva: Just denna dagen går inte i repris.

.... att jag skriver ett nytt inlägg. Datorn har varit nerpackad och orken har varit låg. Blogga är skoj så nu ska det bli lite mer tänkte jag. Vi har flyttat och tack vare snälla kompisar och snäll familj gick det smidigt. De flesta sakerna är uppe. Nu är det väggarna som behöver renoveras lite. I tisdags var vi på IKEA och införskaffade nya förvaringsmöbler. Vi skulle även köpa en madrass till bebisens säng men mitt i allt glömde jag bort det, så vi kom hem utan madrass. Lite typiskt oss.

Nu heter jag Ericson svårt att få in det bara och svårt att skriva men det kommer väl. Endast 5 veckor kvar innan bebisen är beräknad inte klokt. Foglossning och svullna fingrar  (får inte på mig mina vackra vigselringar :( inte skoj) och fötter är vardagsmat för mig nu. Snart får han/hon komma ut så vi får se vem denna lilla personen är.

Korven är sjuk. Vet inte riktigt vad som är fel men mycket tyder på att det är fel på kisseriet. Han har varit hos vetrinären och fått spruta. Jag och C har gett honom olja för magen. Nu har han olja i pälsen så ikväll blir det ett bad för honom. Tycker så synd om det lilla livet. Allt på en gång...