Annas blogg

Vilken bok. Jag beundrar verkligen Malin Sävestam som skrivit boken När livet stannar. Hon förlorar två barn, sin man, sin bästa väninna samt två ur vänninans familj, i tsunamin den 26 december 2004. I boken får man som läsare följa själva katastrofen samt Malins år efter.
Sorgen är så stark, så överväldigande och så självutplånande. Malin och Axel överlevde. Axel är Malins 15 åriga son. Under ett år deltar Axel och Malin på sex begravningar och minnesstunder, helt omänskligt som Malin själv beskriver det. Tänk vad stark en person kan vara och tänk vad vänner, familj och en präst kan vara viktiga i sorgearbetet. Malin har måste jag säga ett helt otroligt kontaktnät som inte viker en tum från hennes sida trots att Malin ibland är vass och rent av otrevlig, vilket inte är alls konstigt. Jag fastnade speciellt för ett stycke i boken:

Knapt tre månader har gått och min 15-äring har gått igenom mer än vad de flesta män gör under en hel livstid. Kan inte hantera han smärta, tårar och sorg även om jag försöker: Jag är ingen bra tillförlitlig flotte att hålla i. Orkar inte inte se vilka konsekvenser det kommer att få, kan inte stötta honom så som jag önskar. Har själv inga fötter och ben att stå på. Känner mig dränerad på all kraft. Om jag inte kan fortsätta leva- så kan jag inte lämna honom ensam (Sävestam 2007)

Jag tycker att en sådan här bok påminner en om att ta vara på livet, det är här och nu och inte sen. Malin skriver också vid ett tillfälle att hon är trött på att höra folk gnälla om saker de kan förändra. Varför inte bara ta steget och förändra det man inte är nöjd med. Vad vi vet lever vi bara en endast gång.