Annas blogg

När jag skrev inlägget i onsdags kunde jag inte ana vad som skulle ske följande dag. Vi fick vårt första barn i torsdags 9.40. Värkarna satte igång runt elva tiden på kvällen. Jag kämpade hemma fram till 4.00 i tron att det hela bara var förvärkar. Jag tog panodil och badade. När vi väl skulle åka till sjukhuset kunde jag knappt gå, men ni som känner mig vet att jag är otroligt envis så när C tyckte jag skulle åka rullstol, fnös jag bara. Christian hade nog helst kört rally in men jag skällde på honom. Förlossningen var en mäktig och smärtsam upplevelse precis som jag hade misstänkt. Just hur smärtsam varken kan eller vill jag beskriva. Jag kan säga så här efter jag blivit lite snurrig på lustgas frågade jag personalen om jag skulle dö nu. Proffsiga som de är svarade de lungt nej då, följdfrågan blev: Är ni säkra? Tur att jag hade Christian som var ett stort stöd hela vägen fram.

 Att det var en kille var inte konstigt det hade vi misstänkt hela tiden. Så tre veckor förtidigt kom han 3280g och 50 cm lång så han är inte liten. Barnmorskan hade skrivit följande i journalen: Föder kraftfullt en fin och pigg gosse v 36+4.  Axel är så otroligt fullkomlig, det vackraste jag vilat ögonen på och han är vår, helt otroligt. Tänk att jag och en av mina bästa vänner gått igenom en varsin förlossning på en och samma vecka. Jag ringde och chockade Cristofer och Kristine med att säga att vi blivit grannar på sjukhuset. Det roliga var att om de inte skulle åkt hem i torsdags hade vi tom delat rum. Oddsen för det mina vänner?